Mina zahirer

Jag har funderat mycket på mina zahirer...

Under ganska många år hade jag ingen hobby eller några intressen alls. Det var något som saknades och jag avundades dem som faktiskt hade hittat något de brann för. Hur hade de gått tillväga för att hitta sitt intresse? Eller var det något som bara kom? Med åren lyckades även jag skaffa ett och annat intresse, men ofta försvann de fortare än de kommit. Några stannade kvar och någonstans på vägen förvandlades mina intressen till någon form av besatthet och mina intressen blev zahirer...

De finns där dygnet runt och jag kan inte göra något annat eller tänka på något annat. Får jag väl ett intresse som fastnar, blir det min zahir. Nuförtiden blir jag nästan lite rädd för att fastna för mycket för något. Det händer att en zahir kan försvinna för att ersättas av någon annan.

Att vara utan intressen eller vara besatt? Jag vet inte vad som är värst? Eller bäst?!

Att inte kunna sluta grubbla eller få något ur skallen, kan vara outhärdligt. Men jag tror inte att jag skulle vilja vara utan mina zahirer. Jag har förmånen att verkligen kunna gå helt upp i något och jag njuter av varje sekund. Det är när jag inte träffar på mina zahirer som det kan bli besvärligt. Men när jag tillbringar tid med min zahir är det en fullkomlighet, en lycka som är obeskrivbar. Den vill jag inte vara utan!

Nu är min rädsla att jag träffar på för många zahirer. Tänk om jag förlorar kontakten med verkligheten bara för att kunna få njuta en stund.

Zahirerna blir min drog, mitt gift!

(Och jag som trodde att jag var drogfri...)