7 apr. 2010

Slaget om Pärlan

Regnet hängde i luften när jag i min lånade blänkande springare färdades söderut mot Skånes vackraste slott. Kungen befann sig i sitt palats och pirrig bultade jag på porten. Där stod han, dansens konung och till lika laxens beskyddare. Men denna afton skulle vi inte rädda havets skönheter, utan istället ägna oss åt ett annat krig.

Vi fortsatte vår resa mot sydligare breddgrader och efter en tids färd kunde jag parkera min springare i det ännu ej gröna gräset. Slaget den här skymningen skulle ske inomhus i sundets Pärla. Förväntansfulla stegade vi in och möttes av våra fårade motståndare. Medelåldern denna afton sänktes betydligt när vi hand i hand tågade in på slagfältet.

De rytmiska kroppsrörelserna hade tagit sin början och vi armbågade oss fram mot en ledig golvyta. Med vana armar och ben började kungen att mjuka upp mina stela leder. Till skillnad mot våra motståndare skulle mina gångjärn faktiskt bli smidigare allt eftersom kvällen fortskred.

Tuffa antagonister höll stånd länge och väl. Vassa armbågar och nedspringningsförsök var deras ofta framgångsrika vapen. Men min stolte och vackre kung visade hur en slipsten skulle dras. Med säker hand förde han mig smidigt undan alla golvets faror. Det gick rent ut sagt som en dans!

När vi utmattade konstaterade att vi vunnit slaget och förgjort allt motstånd, begav vi oss till ett anrikt värdshus och färtärde en välförtjänt kvällsvard. Kvällen skulle snart nå sin ände. Ingen av oss verkade vilja skiljas åt, men morgondagen gjorde sig påmind och därför satte vi oss åter i den gråskimrande springaren.

Väl framme vid slottet tog vi farväl och jag tror att vi båda hoppas att tiden går fort till nästa gång vi ses.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar