7 juli 2010

Ett fånigt leende...

Visst har du också haft det?! Det där fåniga leendet man kan råka ut för när något trevligt men oväntat händer.

Jag hade det igår...

Svettig, med röda kinder och med håret på ända, står jag och pustar ut efter två snabba bugg. Blicken glider längs männen som står runtomkring dansgolvet. Kan här tänkas finnas någon trevlig att dansa med? Blicken stannar till vid en söt kille. Våra blickar möts en aning för länge och jag blir nervös och vänder bort huvudet. Men i ögonvrån ser jag hans rutiga skjorta närma sig. Tänk om han är på väg till mig!

Fyra meter - Han tittar på mig!
Tre meter - Han är på väg till mig!
Två meter - Han är nästan framme!

"Vill du dansa?"
Innan jag fattat vad som hänt är jag uppe på golvet, men med fel kille... Någon annan hann bjuda upp före...

Besviket ser jag honom titta efter mig på dansgolvet, virvlandes runt med en annan.

Efter en evighet är de två lugna låtarna och de två bugglåtarna slut. Då hinner jag inte mer än av golvet förrän den rutiga skjortan är framme och tar min hand i sin. Han leder ut mig på dansgolvet, öppnar sin famn och vi kramas till långsamma takter. Huvudena lutar vi mot varandra och hans doft strömmar in i min näsa. Han luktar ljuvligt! Då kommer det smygande... Det där fåniga leendet som är så svårt att få bort...

Musiken tar slut alldeles för snabbt och vi tackar varandra för dansen. Han leder mig tillbaka från golvet och våra blickar möts en sista gång. Vid kvällens sista dans är han borta...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar