Sagan om prinsen och prinsessan

D

et var en gång en ensam och lite vilsen prinsessa. Prinsessan funderade ofta på vad hon skulle göra med sitt liv. Hon sökte och letade med ljus och lykta efter något, men hon visste inte vad.
    En vacker dag när prinsessan var ute och letade fick hon syn på ett vacker gult litet slott som låg vid foten av ett högt berg. Vid slottet växte mängder av vackra blå, vita och gula blommor och mattan av mossa såg mjuk och inbjudande ut. Slottet var välvårdat och verkade hemtrevligt. Prinsessan blev nyfiken på vem som kunde bo i en så ståtlig byggnad och hon smög sig försiktigt in på slottsområdet och kikade in genom fönstret.
   ”Den som bor i slottet måste vara väldigt ordningsam och pysslig”, sa prinsessan högt för sig själv.
Kuddarna låg som de skulle i soffan och växterna i fönstret såg välskötta ut.
   ”Det måste vara en riktig prins som har ett så fint hem”, tänkte prinsessan. 
    Prinsessan vågade sig fram till slottsporten och bultade på. Hon bultade hårt... Hon bultade länge... Hon väntade... Men ingen öppnade. Prinsessan började bli orolig, tänk om prinsen blivit bortrövad av en stor och farlig drake. Hon satte sig ner vid bergets fot och funderade på vad hon skulle göra.
    Åren gick och prinsessan väntade och väntade på ett tecken från prinsen, men inget tecken kom. Men så en vacker dag hördes ett muller och den stilige prinsen kom ridande på sin silvriga springare. Prinsessan blev alldeles varm i magen och hon fick ett leende som sträckte sig från ena örat till det andra. Vem var denne ståtlige riddare?!
    Prinsen tog av sig sin hjälm och rufsade till sin kalufs. Prinsessan tappade nästan hakan. Framför henne stod den vackraste prins som fanns att skåda! Prinsens riddarrustning satt som gjutet på hans välsvarvade kropp och till prinsessans förvåning såg han glad ut att se henne. De omfamnade varandra och en värme spred sig mellan deras kroppar.
    Den vackre prinsen bjöd in prinsessan till sitt gyllengula slott. Prinsessan blev mycket glad över att bli inbjuden till ett så fint hem. Prinsen visade sig inte bara vara riktigt stilig, utan också mycket snäll och trevlig. Han bjöd prinsessan på underbar mat och dryck och de hade en fantastisk afton tillsammans. Speciellt gillade prinsessan hans starka armar, hans vackra och vältränade bringa och hans berusande doft.
    Men som i alla sagor, går tiden alldeles för fort när man har roligt. Efter en underbar natt, en sen frukost och en härlig dusch var det dags för prinsessan att lämna slottet och den stilige prinsen. De båda tog farväl av varandra och trots att avsked inte var prinsessans starka sida kände hon att hon kanske hade hittat något hon letade efter. Hon hade hittat en prins som gjorde henne glad och som fick henne att tänka positivt. Tänk att det faktiskt finns bra prinsar! Och eftersom prinsessan inte kan hålla sig ifrån sådant som gör henne glad, dröjer det nog inte länge innan hon söker sig tillbaka till prinsen och hans slott. Och vem vet? De kanske träffar på varandra någon annanstans...


Snipp, snapp, snut, så var sagan… Hoppas verkligen inte att den slutar här!